Bostadsbrist i landet

Alla människor kommer någon gång i livet till en punkt då det är dags att byta bostad. Kanske har man separerat från en relation eller så ska man helt enkelt flytta hemifrån för första gången. Men i dagsläget råder svår bostadsbrist och det är svårt att bli den person som faktiskt får möjlighet att bo i de senaste lediga lägenheterna som läggs ut marknaden.

I Sverige flyttar varje människa minst en gång i sitt liv och den vanligaste är att man antingen skiljer sig eller flyttar ifrån sitt föräldrahem. Oavsett anledning till flytten kan konstateras att det i dagsläget är svårt att få fatt i en ny bostad då det råder en landsomfattande bostadsbrist som är som störst och mest påtaglig i storstäderna. Till exempel i Stockholm har man länge kunnat konstatera hur den rådande bostadsbristen skapar stora klyftor i näringslivet då många av de som arbetar i staden inte har möjlighet att bo i den och därför säker sig till andra kommuner. Likväl i Malmö råder en stor bostadskris och omkring 1000 personer är för nuvarande bostadslösa.

Unga drabbas värst

Likt mycket annat är det de unga som drabbas hårdast av krisen och det uppskattas att det är över 200 000 unga som står utan bostad i dagsläget. Dock är det strax över 400 000 personer som i dagsläget står i kö hos bostadsförmedlingen men många av dessa köande har redan en bostad och behåller sin plats i preventivt syfte utifall att en flytt skulle bli nödvändig i framtiden.

Finns en lösning?

Debatten kring landets bostadsbrist, eller rådande bostadskris, har pågått sedan flera år tillbaka i tiden och varje kommunalråd, politiker och regering har under dessa år lovat en och samma sak: nya bostäder. Dock är bristen av byggnation av nya bostäder så som hyresrätter fortfarande ett problem och många av de ansvariga beskyller bristen på höga byggkostnader, bristande investeringar i närliggande kollektivtrafik och förseningar i byggen på grund av överklaganden och länga handläggningstider hos ansvariga överklagningsmyndigheter. Med andra ord är det ingen som egentligen har svar på hur man skulle kunna lösa krisen utan det är snarare som så att man pekar finger åt höger och vänster för att lägga ansvaret på någon annan.